So please don't go, vi börjar om. Fucking Stockholm.

Så, lite hastigt och lustigt blir jag bara kvar på Östermalm till på onsdag. Jag har ju fixat nytt boende men jag hade gärna fått göra klart gräddhyllan i lugn och ro. Istället byter jag en stadslägga till en annan någon månad innan jag flyttar på riktigt. Det blir en med ännu sämre hundmöjligheter och utan gångavstånd till livets kompisjävel Wasowski men fortfarande cykelavstånd till jobbet. Och jobbet ja, vad jag hade önskat att jag kunde få börja jobba utan att allt annat hade förändrats samtidigt.

Jaja, nu blev det såhär. Jag fick lägenheten jag ville så i slutänden är jag glad men jag tror att den plötsliga separationsångest jag fick när jag bokade tid med hon som ska köpa min loftsäng bygger på att jag känner mig lite snuvad. Snuvad på möjligheterna som skulle komma med att ha nära till skola, kompisar, fest och jobb. Jag skulle bli lite spontan och skön, eller åtminstone skulle jag inte ha ångest över att ha över en timme resväg hem så fort jag var det, men istället kom det en pandemi. Nu börjar vi ana ljuset i tunneln och i samma veva som allt drar igång igen har jag gjort mig mätt på stan och flyttar tillbaka, långt från allt men nära till skog och frånvaro av människor. Så jävla korkat ändå. Men jag hade inte valt annorlunda. Även om jag kände mig genuint glad på skogspromenaden idag försvinner inte det faktum att jag fick cykla för att nå den och att jag var lite aningens ångestfylld hela kvällen bara för att jag behövde mota bort grannens hund på innergården. Inte för att jag är rädd för hunden men för att jag hanterar främmande människors potentiella ilska (och grannar) oerhört dåligt. Det hände inget idag men jag hade inte orkat att bli utskälld igen och jag inbillar mig att jag skulle sättas i samma sits betydligt färre gånger i skogen än i stan.

Jag fick bli vuxen. Lärde mig att rodda om så att 25 kvadrat blev en mer än duglig boyta. Kom skitnära Wasowski. Tappade all övrig social kontakt. Lärde mig att agera aktivt för att återta den. Mådde bra. Mådde mer dåligt än bra och tappade det totales korta stunder. Sprang en helvetes massa vändor runt djurgården. Tog examen. Slösade ett år av CSN på att försöka leva lajf. Lyckades sådär. Men det hela känns värt ändå eftersom det gav mig livets byracka som jag, eftersom jag bestämde mig för att slösa ett helt år av CSN på att leva lajf, har haft tiden att lyckas fostra till en riktig kanonlirare.

Så sammanfattningsvis är jag inte särskilt missnöjd, det har sannerligen givit mer än det tagit och om jag känner mig själv rätt hade jag inte blivit spontan och skön i alla fall. En hel höst och vinter fick jag ju faktiskt utan en pandemi och vad gjorde jag? Passade på att jobba jävelmycket och slutade inte förrän jag fick kikhosta som höll i sig i två månader. Jag tränade inför klassikern (som gud vet om den någonsin blir av) och jag hann inte med att vara spontan och skön eftersom jag, surprise, var för trött. Sista veckan innan pandemin var enda gången jag var på fest under hela första halvåret i stan. Så get real Franzon, flytta till en hästgård, skaffa en till hund och gå i skogen istället. För den som vill festa finns alltid vägar att gå, och jag har bevisligen inte satt den ena foten framför den andra ens när Östermalms röda matta låg utrullad för mina fötter.