Fridafranzon

Chad-status för tillfället: ganska så bra faktiskt. Vi chillar på livet och har lite av en mellanperiod men nu verkar det faktiskt som att vi kommer att ta oss ur det ganska snart. Vi har inte riktigt hittat varandra igen efter skadan men precis nu den senaste veckan känns det ganska bra igen. Dressyrträningen i måndags gick mer eller mindre fett bra och helgen som varit har också rullat på ganska smutt. Igår hade vi the best of the best av uteritter då vi galopptränade utmed järnvägsspåret och för första gången sen innan skadan nappade Chadow äntligen på att springa fort utav bara helvete när jag släppte honom och kubbade järnet med öronen spikrakt framåt. Glad hest fick klapp klapp, sen kom tåget bakom oss (vägen går mindre än tio meter från rälsen utan träd eller annat i mellan) och superglada Chad blev om möjligt ännu gladare när han (helt på riktigt alltså) knyckte till och la i en ännu högre växel när tåget kom upp jämsides. Vi fick storpisk av tåget såklart men roligt hade vi. Och idag improviserade vi runt i Malins bomlösa sadel, som trots att den är som ett utedass att sitta i, ger en fullkomligt fabulös ridkänsla. Fokus på låg och självbärig, nästan lite western. Till slut blev jag så westerninspirerad att vi tränade på att svänga för tygeltryck på halsen med enhandsfattning och tro't eller ej så vart det ganska bra när jag lyckades förklara tillräckligt bra vad jag ville att han skulle göra. Han är så bra den där lille hästen, köper i princip allt trams jag hittar på. 

 

Nu väntar vi bara på att få tillbaka hoppsadeln, som sen i onsdags är på en tripp ner till skåne för breddning. Sjukt värt, det var ganska grovt fel på den men det går att ordna och jag får behålla min fina, fina equipesadel. När den är tillbaka alltså, då jävlar kör vi :D