Fridafranzon

Idag åkte vi långt, Norrtälje närmare bestämt. Chads får rätt många guldstjärnor, verkligen helt exemplarisk att vara ute på äventyr med nuförtiden. Inte för att han har varit knepig men ett visst mått av att vara en aning obehärskad har ändå funnits. Eller så är det jag som har blivit lugnare och har ett mer välarbetat tävlingskoncept. Vet att djuret vill äta medan den blir knoppad, lastar på samma sätt varje gång, behöver inte klä på sig direkt när han kliver ur transporten utan får gå ett par varv först. Allt för husfriden.

 

Aja skitsamma. Tävlingen:

La in domarens kommentarer. Värsta bästa grejen, så har jag både kommentarer och film på samma ställe!

 

Ska man bara vara realistisk och kolla på den faktiska prestationen utifrån våra förutsättningar så var det ganska bra. Vi blir bättre och bättre på programridning och i det läget när han blev rädd för domarkortsidan idag hade han spänt sig hela programmet för ett år sedan. Nu gör vi det mesta helt okej och hans tittighet är oftast hanterbar. Men: jag vill ju så mycket mer. Jag vill inte behöva  tycka att 62,9% är "helt okej". Det ska vara lägstanivån, inget snack. Jag vill kunna närma mig känslan jag har på träning på tävlingsbanan och kunna visa upp min fina häst på ett sätt som gör honom rättvisa, för rider man lite och får honom att svinga till så är han faktiskt inte så tråkig. Tvärtom ganska flott. 

 

Är det möjligt att sitta och harva på samma procent för resten av livet? Trots att man tränar som en gnu? Om jag ska förlita mig på att man faktiskt blir bättre ju mer man tränar så är jag inte speciellt missnöjd med idag. Ena slutan var alldeles för rak, ryggningen blev lite dålig och i galoppen bör han sitta ihop lite mer och inte bli så öppen. Bra att jag lyckades fiska tillbaka honom efter att han blev rädd för domarkortsidan innan start, även om han blev lite spänd där. Bra uppridningar, ganska bra skritt, andra enkla bytet bra. Lyckades med ett ganska bra upplägg på framridngen. Så svart på vitt så var det ändå ganska mycket som var specifikt bra, även om jag slits mellan besvikelsen över att vi inte är bättre än och den realistiska förnöjsamheten över att vi faktiskt inte är så knas som vi skulle kunna vara.