We stand strong together
Chadow var bäst i helgen. Bästa, bästa lilla Chad. Idag och igår debuterade vi fälttävlan bland storhästarna, något jag varit svintaggad på men också haft en del dödsångest över. Hur man än vrider och vänder på det så är ju fälttävlan egentligen ett rent vansinne så även om jag visste att vi var kapabla att klara det så vet man ju aldrig riktigt om man ska klara sig levande i mål haha
I alla fall. Igår var det blött. Blött, blött och åter blött. Det hällregnade ungefär hela dagen och jag, som känt att hoppningen skulle bli det knepigaste att göra, kände väl mig lite sådär kaxig när jag gick banan och allting var så.jävla.halt. pga som alla andra fälttävlingar så är den satans hoppningen på gräs haha
Dressyren: Framridnin på en 60x80 fibersand som hade riktigt bra underlag. Herr Chad fick räser i benen för han tyckte det var nice och fick faktiskt lite svårt att plocka ihop honom. Bråkade dock inte speciellt mycket om det, vinner mer på att låta honom bara vara flott och fin i just fälttävlansdressyren eftersom kraven på form och samling typ är obefintliga, så då är det bättre att han får se söt ut och inte riskera några missar pga ett tryck jag inte kan förvalta. Ganska okej inne på banan ändå, aningens seg eftersom tävlingsbanan i princip stod under vatten och han tyckte att det var onice. Genomförde utan några direkta missar och landade på 67% och 3e bästa dressyr i klassen. Duktig <3
Hoppningen: Framhoppningen blev sämst. Det var rejält upptrampat framför hindrena och jag red väldigt dåligt med tanke på förutsättningarna. Såhär i efterhand skulle jag bara lagt skiten på typ 80 cm och fått en bra känsla, istället hade vi två stopp och i övrigt mest dåliga språng. Inne på banan sen blev det ganska svårt för oss. Jag är JÄTTEosäker på hoppning nuförtiden och Chadow var ganska spänd, vilket resulterade i en inte alltför bra känsla och två stopp, samt MASSA tidsfel. Lite trist, men å andra sidan behövde jag inte gå in med någon resultatpress i terrängen dagen eftersom jag med en felfri hoppning hade legat tvåa eller trea. Nu kunde jag bara ta det lugnt och fokusera på en vettig runda.
Terrängen: Måste ju bara älska hjärnan ändå, helt ologisk. Jag tycker att det är jättejobbigt att hoppa vanliga hinder och skulle i dagsläget aldrig någonsin få för mig att rida en bana över 1m, och då ger 1m ändå lite dödsångest. Jag ska inte säga att jag på något sätt är oberörd av terrängen men är så så så mycket lugnare inför en mastig 90-terrängen där saker är satans breda och hinder med rishäckar eller annan lös skit får vara upp till 110. Logiken säger att jag borde dö inför en sån start, men det gör jag inte.
Idag debuterade vi H90-terrängen på ett alldeles vettigt sätt, hästen var K-L-O-C-K-R-E-N och jag var faktiskt också ganska bra. Till banken red jag på ett fullkomligt värdelöst sätt så att han inte riktigt förstod vad jag bad om förrän det var för sent och vi fick ett stopp där. I övrigt var han en tiger och allt var bara SÅ JÄKLA KUL! Hade vi inte haft stoppet hade vi legat i princip på optimaltiden så även där fick jag en bekräftelse på att han ju faktiskt funkar bland storhästarna. Trodde vi behövde rida för full patte för att ens vara i närheten av optimaltiden men faktum är att jag ändå tog det ganska lugnt. Bästa Chad, vad fantastisk han är <3
Nästa tävling blir troligtvis en MSVC:1 i Gnesta i mitten på juli, följt av en H90 på Åby/Roslagen i slutet av juli. Fett kuuuul!