Fridafranzon

Idag var Chad grym. Verkligen asgrym. Vi inledde träningen lite ostadigt med att fladdra omkring, ha dålig koll på bogarna och ännu sämre på takten, men efter att ha satt gränser och diskuterat på ett vuxet sätt kom vi ihop oss och blev riktigt presentabla. För första gången på riktigt länge behövde jag inte bekymra mig huruvida jag "hade bjudning enough" för att kunna utföra saker utan kunde helt enkelt bara utföra dem. Det är i tekniken det brister från min sida nu men det är okej, så länge jag har en motiverad och glad häst så kan jag hantera att jag inte är bäst i världen på slutor för så länge han springer utan att jag tjatar ihjäl mig är det i alla fall roligt att rida. 

 

Äntligen känns det som att jag är på rätt spår - att de passen då jag fått gå på honom rätt rejält för att han har totalignorerat skänkeln faktiskt har gett nånting. Jag har verkligen slitit mitt hår över denna brist på bjudning som har uppstått (till saken hör att han tar skänkeln om jag släpper iväg honom, men inte fått honom att ta i bakifrån och fram). Liksom hur kul är det att ba ähmen nähä jag får inte hästen att tycka det är roligt??? Jag vet ju att han tycker det egentligen för det har han alltid gjort men för att ta oss över denna tröskel har jag fått vara både ärkekonsekvent och faktiskt ganska tuff på honom. För ett klent mammahjärta som mitt är det ganska jobbigt, speciellt när jag har suttit för typ femtielfte passet på raken vara ettrig på honom och infon fortfarande inte gått in. Självklart har ju detta berott på, efter lite analys, att jag tidigare inte ställt lika höga krav på honom eller varit tillräckligt konsekvent så det är ju inte så konstigt men det känns sååå skönt att äntligen vara nåt på spåren.

Imorgon tar vi ett joggingpass utomhus och är han nice så busar vi nog lite också. Älskar älskar älskar detta, häst e bäst.