Jag tror ändå att allt det bästa inte hänt oss än
... och som vem som helst förstår kan jag inte komma tillbaka här och snacka utan att låta Chadow ta den största platsen. Min bättre hälft och min eviga superkompis. Vi har hängt ihop bra länge nu, sju år till hösten och jag hoppas på minst lika många till. Jag bestämde mig för något år sen att jag oavsett vad kommer stå kvar som ägare på pappret oavsett vad som händer. Möjligtvis en fodervärd om livet inte skulle bli som jag tänkt mig, men mig blir han inte av med. Kan inte sälja Chads. Går inte.
Vi har haft ett lite knepigt år. Ett år som jag trodde skulle bli vårt bästa. Det kanske det blev också, om man ser till utvecklingen. Efter en lång höst som präglades av en rädsla att bakknäna inte skulle hålla lärde vi oss faktiskt hjälpligt att byta galopp under vintern. Hjälpligt i bemärkelsen på hjälpen och med alla fötter samtigt. Det var och är en stor seger. Vi bytte tidigare orent eller så sparkade han. Eller så skrek han "FREEBASE" och lekte hoppetossa i sicksack längs hela diagonalen. Kaxigt anmälde jag oss till vår första msvb:5, kvalklassen till frack-och-piruett-klass, som innehåller cirka inga andningspauser alls, en sjujäkla massa singelbyten, slutor i galopp och tre byten i vart fjärde. Vi genomförde den. Den lilla shetlandsponnyn och jag genomförde faktiskt vår första msvb:5, höll ihop vår skit, satte serien och blev godkända. Sån.jävla.seger. Han är faktiskt bra fin min lilla shettis.
Vardagen däremot kanske inte riktigt blev som jag hoppades. Älskade Ensta gård såldes och supertruppen som utgjorde det bästa stallgänget spreds för vinden. Efter ett par veckor förra sommaren som inte innehöll annat än "var fan gör jag av min häst" löste det sig ändå, som det alltid gör, och i augusti tog jag och Chadow vårt pick och pack till en anläggning med både ridhus, solarie och skrittmaskin. Ridhuset gjorde all skillnad i världen för att kunna hålla igång hela vintern och stallgänget har varit fantastiskt. Men det har aldrig känts som mitt. Har aldrig varit vårt och vi har aldrig kommit hem. Motivationen har alltid funnits men glädjen har gått upp och ner. Jag har gapat efter mycket, mycket som jag velat bevisa och mycket prestation för att väga upp känslan av att inte vara hemma. Det är inte hållbart i längden och jag beslutade mig i våras för att se mig om efter något annat.
Som ett brev på posten, om jag nu inte skulle få ändan ur vagnen på egen hand, kom vår nya kompis Equine Asthma aka RAO. Som jag misstänkt under en längre tid har Chads nåt stök med luftvägarna och för att han inte ska bli en fransk sönderavlad bulldog som inte kan andas måste åtgärder vidtas. Den första är bete dygnet runt och den andra är en förhoppning om en utebox eller åtminstone ett stall med bättre luft och längre utevistelse. Jag.hatar.bete. Hästarna blir tjocka och trötta och jag måste samarbeta med andra människor. Jag håller ändå fanan högt, prognosen är god och det är onödigt att hänga läpp för lite astma. Alla norska längdskidåkare verkar ha det och de tar ju OS-guld ändå.
Så här står vi nu, med ett stundande betessläpp och en höst som är precis lika oklar som förra årets. "Var fan gör jag av honom" är frågan och utan att bli alltför stressad vet jag att det mesta brukar lösa sig. Det gjorde det sist.
