Fridafranzon

Så kom den dagen då det bara tog stopp. Den dagen jag visste någon gång skulle komma men som jag med ett skratt skjutit bort till periferin och sagt att "nej, vi ska alltid vara tillsammans". Helt plötsligt fanns den inte längre i periferin utan dök upp som en total käftsmäll längs E18 i södergående riktning någonstans mellan Västerås och Bro. Plötsligt var det inte längre en orimlighet och tanken som jag tidigare skrattat åt satte sig runt hjärtat, tog ett fast tag och vred åt. Jag har kämpat och slitit, en angenäm kamp som alltid varit värd sitt pris. Men så plötsligt har man vuxit ifrån varandra. Insikt. Förtvivlade försök att foga samman det som en gång varit oförstörbart. Men till slut är det inte värdigt längre.

Sen dess har jag bearbetat i några veckor, tänkt och låtit mig själv känna lite i taget. Ibland känns det bra, nästan glatt, eftersom det är så rimligt och ibland tar just rimligheten tag i mig och jag faller i en form av total identitetskris och rädsla för livet utan dig. Jag kan inte unna mig själv att bryta ihop riktigt än. Kan inte fallera eftersom jag inte hinner plocka ihop spillrorna innan jag måste fungera igen. Det blir så definitivt när jag säger det högt, men de jag orkar uttala orden till sluter upp oavsett om de förstår fullt ut eller ej och det är jag oändligt tacksam för. Min armé av lejoninnor, min superflock.

 

Men så tar livet oväntade vändningar som gör att den ena sorgen bleknar i jämförelse med den andra. Fortfarande lika nära hjärtat, men den antar en gråare nyans i jämförelse med min lejoninnas nattsvarta. Ett felsteg, en häst som blev skrämd, och livet blir aldrig detsamma igen. Orättvisan skär i mig, över livets lågor som blåsts ut hastigt och alldeles för tidigt. Vi sluter upp nu, lejonflocken, och vi viker inte en tum.