Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr
Som jag har längtat efter att få langa upp den där textraden i rubriken...
-----------------------------------------
I skrivande stund sitter jag i sängen i läggan i stan. Det är första natten här, första natten som vuxen på riktigt. Blir tårögd, det är faktiskt helt sjukt. För en månad sen kändes det oerhört långt bort att jag skulle få möjlighet att flytta hemifrån före examen. Och nu är jag här - på 25 fantastiska kvadrat mitt på Östermalm. Skrattar mig fan harmynt, det är min tur nu.
Det har varit rätt stressiga veckor det senaste och jag lider lite lätt i bristen på lugna och lediga dagar, men snart så. I helgen flyttar vi sista grejorna och därefter blir det en sista vecka av det hysteriska schema jag entusiastiskt jag lade i mitten av augusti. Det blev lite väl hårt, men snart är det över till förmån för en lite lugnare tillvaro.
Helgen som var innebar fullt ös. Jag, mamma och pappa åkte iväg till Chadow och skrev på papper som säger att vi från och med den 28 Oktober inte längre står som ägare. Det känns såklart lite ledsamt, men framförallt helrätt. Han har den mest fantastiska tillvaron hos Alice och jag kunde inte ha önskat mig någon bättre lösning för honom. Hade någon sagt för ett år sen att jag både skulle ha sålt hästen och flyttat hemifrån hade jag skrattat och vänt på klacken, men se vad livet överraskar ändå. Nu är han Alices ponny på riktigt och jag är så glad att just hon är hans människa.
2013. Är så vansinnigt tacksam för de där åren då jag fick uppleva hur det är att vara i en av de där Lena Furberg-serierna i Min Häst som jag drömde om. För det var verkligen så; vi hade livets tid tillsammans.
Och som sista punkt för denna rapport: I söndags avslutade vi Tjejklassikern 2019. Vilket jäkla år vi haft, jag och mitt stjärngäng. Har älskat varenda minut, framförallt dagarna i fjällen och långturen på hojen i våras. Med fyra starka prestationer bakom oss korsade vi mållinjen på Grönsta Gärde och kände oss bäst i världen. Själv hade jag ett rätt slitigt lopp med egentligen ingen del då jag fick känna mig stark, utan fick gräva ganska djupt redan från start. 47.15 är en förjävla tid som jag satte för två år sedan och det är svårare att komma in med ett överläge. Trots ett par riktigt trötta ben lyckades jag hålla ett benhårt fokus och lyckades knöla in mig själv på 47.28 och jag är ändå nöjd. Jag tacklade backarna bättre men hade lite svårare på platten, men trots det skaffade jag mig en ny silvermedalj med god marginal. Nästa utmaning är Öppet Spår i februari som inleder min och Snutens klassikersatsning 2020. Är nåt så inåt helvete taggad och otroligt redo, akta er för nu kommer vi!
Blir helt golvad av dessa människor alltså. Vilka superstjärnor <3