Call me freind but keep me closer
Hemkommen från sista vändan fjälltur. Sammanfattningsvis hade jag både pluggstress, jobbångest en alldeles för hög ambition över vad jag skulle hinna med i utomhusaktiviteter. Roade mig dock med att (eller spädde det mest på ångesten?) att köpa skejtutrustning för en förjävlig summa. Om jag bara hittar ett jobb sen och därmed får lön känns det inte jättejobbigt, om så inte är fallet känner jag mig som ett hundraprocentigt lyxfällancase. I vilket fall var det trevligt att skejta. Jobbigt, men trevligt. Kunde dock bara köra på en växel och blev hysteriskt trött snabbt men kul med nåt nytt. Hade med Winnie på ett par av turerna och hon har hittills varit kanon, kan springa lös i spåret utan att bry sig om varken passerande eller mötande. Win.
Övrig status är att jag skrev otroligt dåligt på en tenta igår. Alltså hahahah, vad jag fick äta upp att jag inte hade förberett mig ordentligt. Note to self: Gör bättre. Har försökt att kicka igång dragträningen med Winnie lite mer också. Går väl... sådär? Eller jag vet inte vad jag kan förvänta mig, och det är lite det som är det jobbiga. Hon kan nu gå framför med sträckt lina om det inte finns alltför mycket distraktioner men jag upplever fortfarande att hon inte fattar vad det går ut på eller vad det är hon får beröm för, och så fort jag börjar springa bakom henne tycker hon att det är lite obehagligt och reagerar med att frysa till istället för att springa fortare. Fick tips om att ha med henne på ordinare löpturer fast lös så hon inte tycker det är så konstigt att jag rör mig annorlunda. To be continued.
Har faktiskt för första gången på länge börjat sakna stallet. Inte på så vis att jag saknar att rida eller ens saknar en häst - men oj vad jag saknar att ha ett sammanhang. I stallet tillhörde jag något som var mitt och det fanns alltid folk att prata med om problem uppstod. Om det så inte var någon som kunde lösa det på fläcken var det alltid någon som visste någon som kunde och det, det saknar jag. Lastningsproblem? Jomen, kolla med Lisa, hon var på kurs hos nån. I hunderiet blir jag ensam i många avseenden när jag stöter på problem som jag med min begränsade kunskap inte kan lista ut lösningen själv på och jag får ständigt utöva gissningslek med googlingar eller något råd i textform från någon jag råkar följa på instagram. Det sliter på hjärnan att ständigt inte vara säker på att det jag gör är rätt och inte veta om jag tar mig från A till B eller håller på att göra en avstickare till Haparanda. Vardagslydnad är enkelt, där finns det mycket hjälp att få. Men draget verkar vara något bara den inre sekten kan och inte gärna delar med sig av i form av träningar.
Exempel på hur mycket hjälp det fanns att tillgå i stall: det var fysiskt möjligt att skicka ut tonårsbebisar med deras högst orutinerade föräldrar på tävling med varsitt stort djur tillsammans och det gick ändå bra.
Vi ska åtminstone på agilityträning om någon vecka, det känns bra. Kanske är det någon som vet någon som vet saker där.