Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans
Det är verkligen helt bisarrt att ha djur. Ena stunden tjoade jag hur duktig hon var som hoppade den häftiga stenen i skogen och i nästa står jag på jobbet i ett tyst telefonbås och kan inte förmå mig att gå tillbaka till mitt skrivbord eftersom jag precis ringt en veterinär som kan tänka sig att komma hem till oss. Det var bisarrt att jaga efter en sådan. Att plötsligt vara sjukt angelägen om en så märklig sak som att någon ska komma och avsluta livet på min bästa kompis, att hulka i örat på någon telefonist som precis startat sin dag eller att skriva ännu en text i ett formulär till en veterinär som sysslar med hemavlivning. Men så fick jag napp till slut.
"På onsdag nästa vecka då?". Så var tiden bestämd. Kikar på klockans datum och funderar på hur många dagar det är kvar. Det är visst onsdag idag. En vecka kvar. En vecka av ett så kort liv. The sharp knife of a short life sjunger genom mitt huvud och jag ler inombords när jag utifrån ser hur teatralisk och dramatisk jag är. På bristningsgränsen, i ett rosa telefonnbås, med soundtrack och allt. Innan jag lägger på måste jag komma håg att fråga nästa bisarra fråga. "du tar med henne efteråt va?" och "hur mycket kostar det?". Så tackade jag veterinär-Monica så mycket, lade på och gick vidare i logistiken. Pengar ska tas ut. Och var fan gör jag av valpen? "Tove kan du ta valpen, min andra hund ska dö?". Står kvar i säkert 20 minuter med minst 3 försök att samla ihop delarna av mig själv som när som helst känns som att de kommer ligga i en hög på telefonbåsets rosa golv.
Men nu när logistiken är på plats känner jag ändå ett lugn. Jag är helt krossad men känner också ett lugn som jag inte känt kring tankarna på Winnie på väldigt länge. Det senaste året har varit ångestfyllt och pendlat veckovis mellan hopp och förtvivlan. Nu är jag förtvivlad, men det är en väldigt ren känsla av sorg. Den är inte blandad med någon ångest eller oro, jag är bara väldigt ledsen. Det är ändå fint. Jag är glad över att vara ledsen för det betyder att jag har fått uppleva henne. Det blev inte som vi tänkt och det blev alldeles för kort men när allt har lagt sig kommer jag nog inte att vara ledsen över det. Det var ändå två hela år som jag fick låna henne och när hon är borta kommer det alltid att vara två av mina bästa år.
