Fridafranzon

I söndags trodde jag att jag skulle vara lite TPL i det här läget, med andra dagen på jobbet i ryggen, fett varma dagar och en häst som troligtvis skulle börja bli lite slow igen. Istället blev det helt tvärtom när första kollegan dök upp på jobbet igår och jag fick sån superfeeling på livet och herr Chadow, trots de 30 kvava och vidriga graderna ute, gjorde bland de bästa träningspassen vi har gjort någonsin. 

 

På jobbfronten kommer det klart bli tyngre inom nån vecka sådär men just nu medan vår ordinarie kundkrets är urblåsta ur stan kan vi rulla igenom dagarna utan hets och mest ha kul. Att inte ha så mycket att göra dör man ju också på i längden, men som en mjukstart efter semestern har jag inget emot det. Mina kollegor gör dagarna, fina lirare alltså. I detta väder är jag också innerligt tacksam över att jag har ett inomhusjobb, alltså FATTA att jobba utomhus en hel dag i denna värmen. Vi avled så fort vi entrade uteserveringen. Inte ens skönt, jag avgår fullkomligt och tar mycket hellre runt 20 grader och kanske lite moln så inte hjärnan bubblar ihop till nån form av överkokt pasta.

 

Såå, när jag kom till stallet igår och Chadow var svettig redan i boxen INNAN passet var jag ärligt talat nära att ringa Marie och ställa in. Allt var dåligt; Chadow var slö, jag ville krypa ur mitt eget skinn och när det är så varmt + jag har jobbat hela dagen så svullnar mina ben såpass att jag knappt får ner dem i stövlarna. Fet kombo or naah. 

De låga förväntingarna till trots inledde vi riktigt stadigt och efter bara ett litet tag hade jag den bästa känslan någonsin, bjöd och tog i och var allmänt fantastisk. När vi till och med satte skolorna som vi haft så olidligt svårt med under en längre tid var jag nära att bli religiös. Som jag kämpat med dessa jäkla skolor och helt plötsligt undrade jag vad exakt det är som varit så himla svårt?? Nu kan de ju såklart bli ännu bättre, få ännu mer takt och schwung, men alla hovar satt där de skulle och det kändes inte längre sådär kämpigt som det gjort tidigare. Jag var och är lyrisk, fina fina häst. Vad värt det är med all tid, slitande av hår och pengar man lägger ner när den känslan infinner sig. Ridsport alltså, vilken jäkla grej det är ändå som vi får hålla på med <3

 

Och till på köpet. Idag, nu på kvällen: jag inte bara putsade mitt rekord på milen (som var målet), jag SLAKTADE DET. Från 57.47 till 53.04. När jag kom i mål och stannade klockan kände jag mig i det närmaste odödlig, framförallt eftersom jag ägnade drygt hälften åt sträckan åt att ha grava andingsproblem och vilja dö. Men, jag tuggade mig igenom det och slaktade det. Hashtag hybris. Ber om ursäkt både till mig själv och andra eftersom folks träningsresultat sällan är sånt man orkar höra om, men idag kände jag mig verkligen så förbannat bra. Vilken start på veckan alltså, nu blire åka av