Fridafranzon

Så var det jul igen. När detta inlägg postas har det precis slagit över till julafton - den första julaftonen på sju år utan Chadow. När jag tittar ut genom köksfönstret är landskapet kritvitt, till och med träden är klädda i snö. Hur ironiskt? Jag vet inte hur många år jag för det första bönade och bad om att få fira julen hemma och för det andra; längtade efter snö. Två jular firade vi tillsammans, jag och Chads. Den ena hällregnade det och förra året var det isgata vad jag minns. I år är det den drömmigaste av jular och i år är han inte med mig. 

Det börjar faktiskt komma ikapp mig nu. Nu när vädret är bättre och jag ägnat de senaste fyra dagarna åt minimalt med fysisk aktivitet och huvudet har tillåtits ta mer plats - jag har ingen häst längre. Jag behöver röra på mig för att hålla mig själv i mental trim, vilket Chadow alltid såg till att jag gjorde. Han krävde min fulla närvaro och höll mig på tygeln, nu måste jag lära mig att ta hand om mig själv och det är svårt. Plötsligt är inte tanken på att umgås med mig själv lika lockande och den självdisciplin jag tidigare haft med både plugg, träning och stall är avsevärt mycket svårare att upprätthålla när dagliga tre timmar i tid och floder av energi inte längre försvinner automatiskt. Idag har varit saknig, men till största del på ett fint sätt. Jag kunde äntligen titta på våra bilder och filmer och betrakta dem med värme och stolthet, snarare än den ångest och sorg som varit under hösten. Sorg över att vi förvandlades från superkrigare i tävlingsutrustning, till att inte ens orka lägga på dressyrsadeln eftersom den påminde för mycket om det som aldrig kommer tillbaka. Idag kunde jag se våra filmer med okritiska ögon, han är verkligen världens finaste, min ädla vita springare. 

 

Med det steget taget ska jag nu lära mig att hålla mig själv på tygeln. På tygeln i bemärkelsen att jag måste hålla någon form av självdisciplin för att inte fallera helt, att inte låta jobbiga tankar ta över och fortsätta lira livet. Det svåra är att inte hålla för hårt och krypa bakom, det blir gärna så om man inte är stark och bärig nog. Det sa i alla fall Marie om Chadow när vi skulle få honom att våga ta ett starkare stöd i bettet och komma ur sin comfort zone. "Det gäller nog fler av oss" tänkte jag för mig själv när jag återigen la på benen och bad honom att ta i lite mer. Det är nog dags för mig att få fram näsan och lägga i nästa växel, utmana mig själv och frigöra tid träffa nya människor, kanske till och med låta någon komma nära utan att förskämt byta till motsatt riktning. "Det gäller nog fler av oss" tänkte jag då, men har nu istället kastat in näsan bakom hand och tryggt bokat fullt varenda helg fram till i slutet av februari. Den mentala grand prix-formen och bärigheten råkade jag visst skjuta på, men lagom till fysisk formtopp till tjejvasan i februari kanske den också får tid att komma ikapp. Jag ska bara hitta mig själv igen.

 

Nu är det jul igen och jag saknar min ständige partner in crime <3