Fridafranzon

Status: börjar hålla mig över vattenytan igen vilket känns kanon. Winnie mår bra på sin medicin, jag sprang som en jävel i tisdags och börjar sakta återfå min förmåga att utöva time management. Helvete vad svårt det sistnämnda varit. Hur var det möjligt att jag hade häst, jobbade heltid, tränade och typ hade ett socialt liv? Helt obegripligt. Men det blir väl så när man mår skräp. Nu har jag städat runtomkring mig, jag ser till att träna och har lyckats hålla Winnies rehabschema utan avbrott. Bara att vänta in nästa förfall.

I övrigt är jag mycket frustrerad över det faktum att väldigt mycket återigen står still. Jobbfronten är on hold och Winnies hoppande bakknän har jag än så länge svårt att se någon förbättring på. Jag har ett tre sekunder långt klipp från i våras när hon glimrade till fullkomligt och krigade jävel på dragträningen och det klippet har går på repeat. Som jag önskar mig att ha en fräsch hund som kan hänga med och träna. Förutom att det vore så mycket mer tidseffektivt att kunna multitaska genom att låta fröken hänga med på mina träningspass så kräks jag på att inte kunna ge oss den typen av träningsglädje som fysisk träning ger. Men, vi har en plan och den följs. Kanske går det att få henne good enough i alla fall. 

 

Själv har jag fått den idiotstörda idén att köra en halvmara i veckan fram till lidingöloppet. Inledde med riktigt starka 21 km i veckan med ett snitt på 5.03/km, träningsvärk upp över öronen och en menisk (??) som blev väl trött och ledsen efteråt. Kanske är nästa förfall att inte knät håller? Fan va party. Lär jag mig bara att springa i backar igen kan det kanske, kanske gå att springa på silvertid. Vad det gäller Vätternrundan lever jag i förnekelse och tänker att det bara är att cykla. Det är svårt att agera på annat vis när man bor på ställe där det inte går att cykla. Men hallå eller, nästa vecka flyttar jag till skogen igen och förutom att jag kommer kräkas på att åka pendel igen är jag fan den gladaste över att äntligen, äntligen få slippa folk och betong och aldrig mer behöva gå viktiga rehabpromenader i världens tristaste Karlbergspark.