Playmasters Eowyn av Troja 2020-2022
Vid lunchtid den 11 maj sa vi ett sista hejdå till Winnie. Det är fortfarande jättekonstigt och helt förfärligt sorgligt att bara säga eller skriva meningen, men det gjorde vi. Hon lämnade, och kvar blev vi.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har tänkt ett tag att jag ska skriva det här inlägget för trots att det smärtar vill jag ändå komma ihåg allt, och kanske kan jag ha det i arkivet för att hjälpa någon jag stöter på längs vägen som går igenom samma sak. Jag vill komma ihåg att det kan vara fint att säga hejdå, även om det känns som att luften inte går att dra ner i lungorna. Jag vill minnas hur jag, mamma och pappa satt runt Winnie och var helt förkrossade - för fan vilken fin hund vi hade att vara förkrossade över. Och framförallt vill jag minnas vårt sista dygn tillsammans som blev helt perfekt och där vi fick vara i vår helt egen bubbla och bara vara vi.
Sen jag fick hem Quila fick Winnie bo hos mina föräldrar. Det blev väl inte riktigt som jag tänkte mig eftersom valpen var ännu jobbigare än jag föreställde mig och Winnie hatade henne. För allas välmående särade vi på dem och Winnie fick bli gosehund hos mamma och pappa. Det gick väl bra, men precis som innan förföll hon sakta men säkert och tålde färre och färre protein. För varje gång jag träffade henne såg hon allt risigare ut och jag började, såklart helt orimligt, bli irriterad på mamma när hon ringde om att Winnie mådde dåligt för att jag tyckte det var så fruktansvärt jobbigt att höra. Till slut fick hon en allt mindre del av dagen då hon var pigg och glad och efter ett ännu veterinärbesök med ny behandlingsplan som hon inte blev ett dyft bättre av kände jag att nej, nu får det räcka. Det är möjligt att det hade gått att göra mer, men jag har sagt hela tiden att så länge hon är pigg får hon vara med. Och så var hon plötsligt inte pigg längre.
Sista veckan blev hon ännu risigare, utom sista dygnet då den höga dosen kortison nog kickade in och hon dessutom fick äta allt hon vanligtvis inte fick. Jag bytte hund med mina föräldrar för cirka 36 timmar på tu man hand med mitt första pälsbarn. Och vilka 36 timmar ändå va. Hon fick äta renben och köttbullar och vi gjorde alla våra saker. Gå lös i skogen, göra tricks, hoppa på alla svåra stenar och bara vara i vår fantastiska bubbla. Vi såg eurovision tillsammans i soffan, till en början på varsin sida av soffan och sen väldigt nära - precis som vi brukade. Jag grät, ofta, men kunde vara närvarande och njuta av att få ha henne hos mig.
Sista morgonen var jobbig och det kändes som att jag inte kunde röra mig för snabbt eftersom jag då skulle gå sönder. Vid lunchtid tog vi vår vanliga väg genom skogen till mamma och pappa och jag är så glad att Winnie här fortfarande fick vara fräsch och pigg - innan alla köttbullar hade gjort att hon skulle få ont i magen. Det kändes märkligt att göra just den promenaden med en hund som var så pigg, samtidigt visste jag ju att det inte hade varit så om bara ett par timmar om läget var annorlunda.
Veterinären anlände och Winnie skällde lite på henne men fokuserade sen på att tugga i sig alla köttbullar från min hand. Det var en fin dag. Den 11 maj. Solen sken och våren hade precis intagit med sin grönska runt balkongen där Winnie nu satt på sin filt och åt köttbullar. Hon fick en lugnade spruta och han säga att kort men väl valt ord till tanten som stack henne, men fokuserade sen på sina köttbullar tills hon lugn somnade med huvudet mitt i köttbullehanden. Vi fick klappa på henne en stund och sen kom veterinären tillbaka, men då sov hon redan och vid lunchtid den 11 maj gick Winnie lugnt över regnbågsbron till hundhimlen. Jag satt med henne ensam en stund. Jag berättade för henne vilken fin hund hon är och han att hon varit så modig. Jag tackade henne för allt hon lärt mig och för alla äventyr vi haft tillsammans. Min pudeltiger, mitt älskade lejonhjärta. Jag sa till henne att jag var så stolt över det pannben hon krigat med men att hon nu bara behöver tänka på alla köttbullar hon ska få äta. För visst finns det oändligt med köttbullar i himlen.
Av någon anledning hade jag sett framför mig att veterinären själv skulle bära henne ner till bilen men när mamma frågade om jag ville gå ner med henne så var det väldigt självklart. Och det var nog bra för att förstå att hon verkligen var borta. Innan såg hon ut som att hon sov, och även om det var obehagligt att känna hennes slappa kropp i mina armar så var det ett bra sätt att ta in allt. Jag lade henne till rätta i bilens bagage, bäddade in henne i filten sa att hon skulle få åka med den snälla tanten men att allt skulle bli bra. Sen åkte hon. Kvar blev vi. Och jag fick gå samma promenad hem igen men denna gång med ett tomt koppel.
Trots att jag var helt förkrossad och det kändes som att tårarna aldrig tog slut längs den där vägen hem kunde jag på något sätt ändå vara närvarande och tillåta mig själv att känna allt. Det finns något fint i att sörja någon, och sorgen efter ett djur är väldigt ren. Under dagarna som följde var jag väldigt ledsen, men på något sätt gick det ändå ganska snabbt att kunna få andas igen. Det var slut nu på all oro, slut på att behöva fundera över alla möjliga lösningar för att hålla liv i henne. Det sög verkligen att hennes liv blev så kort, men vi tog verkligen vara på de dagar vi hade och för alla möjligheter jag fått, alla nya människor jag träffat tack vare henne, är jag evigt tacksam. Det är faktiskt först nu efter en månad som själva saknaden börjar bli jobbig. Det känns verkligen nu att jag inte har träffat henne på länge och ibland kommer det över mig att den där fina lilla hunden faktiskt aldrig kommer tillbaka. Då blir jag ledsen, men det känns också okej. På något sätt blev nog allt ändå som det skulle, vissa liv blir bara eländigt mycket kortare än andra.